Jim blir polis

Varför får man aldrig använda såna i verkligheten?

Tänk er att man gör en sån där starkeman-pose som herr Schwarzenegger gör på en del gamla kroppsbyggarbilder och skrattar djupt, gutturalt och totalt storhetsvansinnigt:



Alternativt att stå med händerna i sidan, böja ryggen lätt bakåt och släppa ut det:




Finns det någon tidpunkt, någonsin, när man får göra det?



Jag antar att man skrattar på det viset för att uttrycka lika delar lycka, skadeglädje och upprymdhet. Posen kan man väl tycka är i överkant men jag tror den är precis lika viktig för helheten, det har att göra med att man har såna mängder lycka i sig att det inte räcker med bara ett ursinnigt skratt liksom.

Men när ska man kunna infoga ett sånt skratt och komma undan med det? Det duger ju inte med att hitta en tre för tio-deal på Konsum känns det som, hur skoj det än skulle vara bara att se reaktionen på folk (förresten önskar jag att en kamera följde mig var jag än gick så jag kunde se mitt liv som film men det hör till ett framtida inlägg.)

Nej, det behövs en mycket större händelse än så, till exempel en nyss färdigställd domedagsmaskin, eller kanske när du har kommit till makten genom fula tricks och falskspel och blickar ut över staden från din 200-våningsskrapa, eller när du funderat ut ett sätt att ta kål på din äckligt godsinta nemesis. Men det känns inte troligt att något sånt ska hända, åtminstone inte för mig.

Jag tror jag ska spara det tills mitt första barn föds. Jag ska hyra in killar med starka stroboskop och en ljudanläggning som spelar en åskknall, och när jag ser mitt barn ligga och sniffa där i kuvösen ska jag sätta händerna i sidan (eller i starkeman-posen,) kasta huvudet bakåt och skratta hjärtligt, ondskefullt, skadeglatt och storhetsvansinnigt. Precis samtidigt gör de inhyrda killarna blixt och dunder.

På tal om förstfödda, min gode vän Anton och hans bättre hälft Linnea fick sitt första barn för inte så länge sedan! Gratulationer och alla lyckönskningar!



"Att skratta betyder att vara skadeglad men med gott samvete."
-Friedrich Nietzsche

Ibland finner jag en rolig bild i tidningen, det kan vara en bild som gör hela artikeln ungefär 100 procent mer oseriös. Vid sådana tillfällen tar jag en bild med mobilkameran.


Den här är ur en artikel som handlade om att kommunen övervägde att förbjuda snusning på arbetstid för att jämställa det med rökförbudet. Hans otroligt utsträcka läpp, nästan latexlik i sin utsträckthet, samt det nöjda ansiktsuttrycket gör den här bilden helt gyllene.



Det här är ett löp som handlar om "det nya, tuffa Sverige" (Aftonbladets favoritadjektiv om de nya bestämmelserna i Sverige) där vi ser Inger som fått sin pension sänkt med ofattbara 134 kr per månad. Det ser hon som en anledning till att bli "otroligt förbannad" över. Se även hennes harmsna ansicktsuttryck.



Ur Klick!
Vad är det för fel på Alvin? Håller han på att få en stroke?



Den här farbrorn är otroligt rolig. Det faktum att han befinner sig i något så allvarligt som en SD-demonstration gör bara saken ännu mer humoristisk. Har han gått vilse? Försöker han vara incognito?

Jim?                       Farbror?

Samt ett helt uppslag i Härligt Hemma med ordvitsar på nästan alla bilder!







"Dumhet är människans privilegium. I naturen finns ingen dumhet."
-Sigismund von Radecki

Det är en sån underbar serie!

Jag gillar räkor. Konsistensen och smaken är bra, men inte om man äter räkor på egen hand, nej, jag måste ha något annat att balansera upp det med, särskilt de där vedervärdiga räkorna i lag. En intressant sak är dock att om jag måste skala räkorna själv blir jag totalt osugen.

Jag menar, sitta där och skrapa bort rommen och bryta av huvudet på en liten tiobent havsvarelse, det är äckligt. Och det tystlåtna kraset när man tar isär skalet, usch. Men samtidigt kan jag äta kräftor, det går alldeles utmärkt. Min tes är att det har med skalets krasighet i förhållande till antalet ben att göra, som grafen visar:


(Jag har tagit med ägg som maxvärde på krasighet i just den här grafen)

Som synes hamnar räkor precis under aptitlinjen på grund av deras lägre krasighet jämfört med kräftor.

Det KAN vara så att jag har fått för mig något bara. Förmodligen det sistnämnda, eftersom jag till och med ritade en graf för att rättfärdiga min ologiska avsmak för egenskalade räkor.



"Den enda skillnaden mellan mig och en galning är att jag inte är galen."
-Salvador Dalí

Jag fyllde år i går, det var mycket trevligt. Det är lite skrämmande, förr brukade jag älska att fylla år för då innebar det presenter, senare innebar det att man fyllde moped, folköl eller systembolag, men nu har jag gjort bort allt sånt där och då känns det inte så speciellt längre. Det är trist.

Jag röstar för att införa någon typ av åldersgräns på något åtråvärt, kanske när man fyller 30 får man betald ledighet i tre månader eller så. Bara som morot, för att göra årfyllandet lite mer spännande.

För övrigt tycker jag Saturday Night Live är humor för nybörjare. Om man är osäker på var man ska börja med humor, dvs. man har inte sysslat så mycket med det förut, kan man börja med SNL och bygga vidare på det. Kanske med Bellman-historier, knack knack-skämt och en eller annan "vad är det som går och går men aldrig kommer fram till dörren"-vits. För SNL är tråkigt. Eller tråkigt, jag tänker mig snarare att när man ibland drar skämt som går över huvudet på folk. Där drar SNL skämt som går ungefär vid fotknölarna på dem.



"Allt är relativt, även åldern!"
-August Strindberg

...Känns det sådär. Jag var ute på julfest igår och jag mår inte prima om man säger så. Jag fattar inte hur folk klarar av att dricka oftare än två gånger per år!



"Att säga att han missbrukade alkohol var att säga för lite. Han misshandlade den."
-Karl Hammarén

Jag somnade i soffan efter jag kom hem efter julfirandet och vaknade precis alldeles nyss.

Vilket slöseri! Nu kommer jag ju vara vaken ända tills jag blir trött igen. Vad kan jag säga? Julafton förflöt utan större fadäser och den årliga tomtningen som jag har tagit på mig gick bra.

Jag tycker för övrigt att det är helskoj att vara en gammal och gisten tomte som ändå drar till med skämt på vuxen nivå ibland, lite subtilt. Som när man ger ett tungt paket till nån unge säger man som lite förbigående "...Det är tegelstenar."

Om ni inte har prövat att vara tomte kan jag rekommendera det, man får en känsla av värme när man ser barnens ögon girigt tindra när man håller upp presenterna med deras namn på, och deras blyga kroppsspråk när de lämnar sina föräldrar för att komma fram och ta emot paketet och ta i hand.

God jul!



"Anledningen till att vi alla går på högvarv inför julen med den eviga, oåterhållsamma och ofta knasiga julklappsshoppingen är antagligen att vi inte riktigt vet hur vi ska uttrycka vår kärlek i ord."
-Harlan Miller

The Damnation Game av Clive Barker, skriven 1985.

Rackarns vilken bra bok!

Den innehåller alla element som gör en bra Barker-roman: övernaturliga fenomen, extremt bra formuleringar, övervåld och lysande isbergsteknik.

Boken utspelar sig i England, mestadels London och handlar i början om Martin Strauss som har suttit av sex av sina tio år i fängelse. När han går på ett möte för att få villkorlig frigivning hälsas han av en mr. Toy som är personlig livvakt till en viss Joseph Whitehead, excentrisk miljardär med näsa för affärer. Toy erbjuder Strauss jobb som livvakt och passupp till Joseph, något som han väldigt gärna tackar ja till.

Det är här boken blir lite speciell, det nämns ingenting om något gastkramande utan det hela är en idyll för ex-internen Martin som får eget rum med egen dusch och frihet att röra sig innanför det gigantiska, instängslade området som utgör Whitehead-godset.
Det kommer nästan som en överraskning när Barker tvärt byter riktning och öppnar del II med en man som kallar sig "the Razor Eater" hänger sig i takbjälken för att slippa undan en farlig karl vid namn Mamoulian. Utan att avslöja för mycket säger jag detta: han hinner inte hänga sig utan räddas i sista stund av Mamoulian som gör honom till sin slav för att få tag på Joseph Whitehead. Joseph har i sin tur några skelett i garderoben, hans fru är död och han har en dotter vid namn Clarys som är klärvojant.

Som synes är det ett brett persongalleri att hålla reda på, och det blir lite jobbigt innan namnen och bakgrunderna sitter riktigt. Eftersom Barker gärna mejslar ut sina karaktärer med intrikata bakgrunder blir det ibland lite svårt att hålla allt i minnet utan att behöva stanna upp och fundera "vem var det där nu igen?" men det är ingenting man tänker på när det väl sitter. Det krävs uppmärksamhet för att helt kunna njuta av handlingen i en Clive Barker-bok, det är ingen DaVinci-koden som man kan läsa ett kapitel på fem minuter och ändå vara med i handligen en vecka senare när man plockar upp den igen. Inget ont om Dan Brown nu, han skriver bladvändare som är helt underbara!

Clive Barker har en förmåga att skildra våld på ett så rått och skitigt brutalt sätt att Stephen King önskar att han kunde göra det på samma sätt - och den här boken innehåller underbart avskyvärda scener! Men på något sätt är det ju vad som lockar in en i boken, även om man är lättstött vill man ändå läsa om det och jag måste säga att det är otroligt välskrivet i all sin grafiska vämjelse. Viktigast av allt är att våldet ändå känns både trovärdigt och väl förankrat i handligen.

Barker skriver den här berättelsen med miljöbeskrivningar som ibland får mig att tappa hakan. Det finns så många platser som bara genom ordvalen och ett försluppet adjektiv beskrivs sätter en bild i hjärnan på läsaren genast. Det gillar jag.

Den här boken rekommenderar jag!



"Some irritation possessed him: an itch of lunacy. Scratch me, it said, and you needn't sweat anymore."
Clive Barker, The Damnation Game

Så här:

Måste bara göra ett inslag om paket och presentera vilken önskning som slog in på jobbet i dag:

Jag har slagit in det i särklass största paketet jag någonsin har slagit in!






"Inget är mer trist än att vakna på julmorgonen och inte vara ett barn."
-Erma Bombeck

- Att knäppa på påsen med micropop så att de två popcornen som har fastnat ramlar ner i skålen.
- Att dutta med fingret på bordet för att få upp allt pärlsocker efter man har ätit en bulle.
- Att noggrannt släta ut en chipspåse så att alla veck är väck, och på så vis få ut alla chipssmulor.
- Att slicka ur hamburgarpapperet.
- Att plocka upp och lägga tillbaka alla fyra bitar av riven ost som ramlat av från ugnspizzan.
- Att skala bort blasten på en morot, istället för att använda en kniv.
- Att stjälpa i sig den sista kalla skvätten ur kaffekoppen.
- Att hålla ölburken upp och ner i glaset i en minut.



"Snålheten bedrar visheten"
-Alla 50+

Den här känns så oförargligt enkel, trots att den anspelar på ett hemskt brott som dessutom skedde nyss!

Hittade en TV med inbyggd DVD-spelare.

Jag håller på att tvätta min gigantiska tvätthög:



Och när jag hade tvättat underkläderna klart upptäcktre jag inte ett, inte två, utan TRE omaka sockpar. Vad beror sånt på? Finns det ett litet monster som äter strumpor i tvättmaskinen? Åker strumporna in under byråer, sängar och knäckebrödspaket?

Till råga på allt var det ett av mina splitternya sockpar som hade blivit omaka.



"Knappt har strumpan hunnit väders, förrn den dragit annorstädes"
-Okänd

Jag fick precis resultaten på provet!



Jag var över snittet på ett par delar! Yays!



"Alla klagar över sitt dåliga minne men ingen över sitt dåliga förstånd."
-François de la Rochefoucauld